jag har ångrat varje dag att jag ljög om att jag skulle stanna kvar
Datorn känns tråkigare än någonsin och jag bestämde mig för att kika in på gamla meddelanden på facebook. Ditt namn dök upp och jag kunde inte motstå att börja läsa allt om igen. Tusentals meddelanden, miljontals ord och värmande hjärtan. Allt från dig. Fast du gjorde fel så kan jag inte undgå tanken om att jag också kanske gjorde fel. Jag gjorde som vanligt och puttade undan folk som kom för nära. Jag vet inte om våra långa konversationer bara var ord eller om det kom inifrån. Jag vet inte om du fortfarande läser mina trasiga inlägg här. Men jag valde ändå att skriva min ursäkt till dig på det här sättet eftersom att jag är alldeles för feg för att möta dig då jag kan bli ifrågasatt. Så nu har du det här.
Förlåt.
Det var inte meningen att det skulle bli så och jag med hade hoppats på nått bättre. Men med detta inlägg, denna ursäkt, så menar inte jag att jag saknar dig. Jag menar bara att det slår till i hjärtat när jag ser dig utan att jag känner någonting. Jag vet att jag måste sluta sväva på moln och tro att allt löser sig själv. Ibland måste man möta sin rädsla för att bli kvitt den. Men jag är inte redo än. Nu. Nästan ett år äldre. Inte ens.
Kommentarer
Trackback
