Jessica Jönsson

för jag har en sak att berätta. Jag måste prata med någon för att jag är rädd. Det finns liksom inget mellanting. Rädslan är mitt täcke när jag sover och mina kläder när jag är vaken. Jag är rädd för min framtid och jag är rädd för mitt förflutna. Nu har du dykt upp på min filmduk och jag är rädd för dig. Jag är rädd för dina problem och att dom ska få ta plats i mitt liv. Jag är rädd för att du ska hålla mig för hårt och jag är rädd för att du ska släppa mig. Jag är rädd att du ska komma för nära inpå och jag är rädd för att stå i skuggan. Jag är rädd för att vara med någon och jag är rädd för att vara ensam. Trots min rädsla så mår jag nog bättre så, något annat vore slöseri med tid för den tiden kommer ta slut. Den kommer inte lämna annat än skarpa minnen och ett sårat hjärta. Därför är jag nog rädd för att jag måste låta dig och alla andra gå. Men snälla nån förklara för mig, hur blev det så?